Vi har flyttat hem och har det så bra!

Linda Eriksson växte upp i Hellestorp i Lemland och har fortfarande stora delar av sin familj i närheten. Gården Erikas har hon gillat ända sen barndomen. Numera hyr hon och sonen Morris, 6 år, huset som hon ofta smög till när hon var liten. 

- Jag ville att Morris skulle växa upp som jag gjorde när jag var liten. Bo i en by där du känner grannarna och har familjen nära.

Olika tider i livet

Redan som nittonåring flyttade Linda från Åland, sen stannade hon kvar i Sverige och Stockholm i 27 år.
- Det är en livstid! Innan Morris föddes hade jag verkligen lämnat Åland, även om jag förstås alltid åkt hem och hälsat på familjen. 

Eftersom Morris pappa också är ålänning började de nyblivna småbarnsföräldrarna ändå prata om att flytta tillbaka till Åland. Kanske när Morris börjar skolan? Tankarna hann dock inte bli verklighet, i stället tvärstannade livet. När Morris var 10 månader dog hans pappa.

- Sen tog det några år innan jag orkade med allt som en flytt innebär, jag var tvungen att vila i kapp mig själv. Innan jag kunde ta tag i det administrativa behövde jag landa och hitta tillbaka. Det är mycket att tänka på i en flytt förutom att röja, slänga och packa ihop ett helt liv.

Då jobbade Linda som chef på ett dotterbolag till Lantmännen med inriktning mot spannmålsutsäde. Det var full fart och mycket ansvar.
- Jag trivdes bra, men kom ändå till en punkt där jag kände att nu är jag färdig med det här! Även på jobbet var det mycket som behövde avslutas och överföras för att kunna flytta, både praktiskt och känslomässigt.

Efter det löste sig resten av flytten ganska enkelt.
- När saker är rätt händer de nästan av sig självt. Sen var det ingen sak för oss att hitta jobb och bostad.

Hittade hem

Under de kommande Ålandsbesöken började Linda åka runt och spana efter hus till salu. Först i Geta och Saltvik eftersom hon tycker det är vackert där. Sen insåg hon att närheten till familjen i Lemland är viktigare.
- Jag ville hitta ett boende som mina syskon och föräldrar passerar på vägen hem så att de alltid har möjlighet att slinka in till oss!

Lösningen blev Erikas i Lemland, som visade sig vara ledigt i väntan på ny hyresgäst.
- Vi kom överens med hyresvärden om att min bror skulle renovera badrummet, och efter 10 månader flyttade jag och Morris in.

Lika smidigt löste sig jobbet. Via vänner hamnade hon på Café Viktor i Mariehamn.
- Jag är världens bästa cafébiträde! säger Linda och skrattar. Jag har jobbat på café tidigare, så det var bara att ta upp kniven och börja hacka igen. Det är underbart, jag älskar det. Det är en rolig och givande arbetsplats som hela tiden utvecklas. Vi är ett superbra gäng!

Frihet och trygghet

Första året på Åland gick sedan till att landa i det nya livet. Linda trivdes direkt, men för Morris var omställningen tuffare.
- Det var jobbigt med vänner och rutiner som försvann, han hade ett underbart dagis i Stockholm. Det tog nästan ett halvår innan han var sig själv igen, sen sex månader innan han bott in sig i nya livet och var bekväm.

Närheten till familjen är annars den största fördelen. Trots många kompisar i Stockholm var det svårt att umgås på grund av långa avstånd och fullbokade kalendrar.
- Det var alltid nästan en timme transport vart man än skulle. Till skillnad mot Åland där vi har nära till både jobb och aktiviteter. Här kan vi hinna med fyra besök på en dag om vi vill.

Som förälder uppskattar Linda också tryggheten och att Morris kan cykla till kompisar eller till affären.

Ny vardagsglädje

Just nu lunkar livet annars på. Kombinationen jobb, 6-åring och olika aktiviteter ser till att det för det mesta är full fart i vardagen. Linda, som dansade mycket när hon var yngre, har däremot hittat tillbaka till dansen igen. Även Morris har börjat dansa.

- Torsdagar är vår dansdag. Först går han i barngrupp på DunderDans, sen dansar jag lindy hop och charleston på kurser i Swingskeppets regi. 

Nöjda är de båda två.
- Hur kan man få ha det så här bra? Bo nära alla man älskar, på Åland där naturen och skärgården är fantastisk. Som ensamstående är jag förstås lite låst med en 6-åring, men ändå otroligt fri!