Jag älskar att ta på gummistövlarna och fixa i trädgården!

Mezzosopranen Jenny Carlstedt flyttade tillbaka till Åland av två anledningar – bättre livskvalitet och det åländska skolsystemet.

Innan flytten levde Jenny i Frankfurt tillsammans med sin man, åländske frilansfotografen Marcus Boman, och deras son. Hon hade en fast anställning vid operan Frankfurt am Main.
- Jag hade kunnat stanna kvar på mitt jobb med tryggheten det innebar, men vi visste att det inte var i Frankfurt vi ville fortsätta leva vårt liv.

Behövde lugnet

I Tyskland bodde Jenny sammanlagt 14 år. Till en början hade hon och Marcus ett distansförhållande med pendling mellan Frankfurt och Åland.
- När vår son föddes flyttade Marcus till Tyskland och sen bodde vi tillsammans i Frankfurt i åtta år. Det var viktiga år, vår son växte upp där och började skolan. Det var också intressant att bo en stor internationell stad.

Samtidigt fanns en längtan efter en lugnare vardag. 
- Jag blev bara tröttare och tröttare i storstaden och hade väldigt svårt att få tillbaka energin, jag hade en känsla av att jag höll på att brinna ut. Men alltid när vi var på Åland märkte jag hur snabbt jag kunde hämta tillbaka krafterna när jag hade skogen, havet och trädgården omkring mig. 

Ändå var Åland till en början inte ett alternativ.
- Då mindes jag Åland som det var när jag lämnade, men det har hänt jättemycket under de 20 åren. Vi upplever att vi flyttade tillbaka till ett helt annat Åland, det har utvecklats enormt mycket. Till och med min man, som bara var borta från Åland i åtta år upplevde skillnaden. 

Paret insåg dock att ett liv i Stockholm eller Helsingfors skulle innebära höga levnadskostnader.
- Vi är båda frilansande konstnärer och insåg att det var för riskabelt ekonomiskt för oss att hyra eller köpa i en storstad. På Åland fanns istället vårt hus, som hade väntat på oss som en jättestor sommarstuga medan vi var borta. Det bästa alternativet var därför att flytta hem igen.

För prestationsinriktat

Skillnaderna i skolsystemen mellan Tyskland och Finland var också en stor anledning flytten tillbaka.
- Skolan är fantastisk på Åland, det förstår man inte förrän man har bott någon annanstans i världen. 

Jenny berättar att i Frankfurt går man ut grundskolan efter fjärde klass. Det betyder att barnen behöver bestämma sig för om de ska välja en yrkesinriktad eller akademisk inriktning redan i 10-årsåldern.
- Pressen att komma in är också väldigt hög. På samma sätt som vi pluggar i högstadiet för att komma in på gymnasiet pluggar de här stackars barnen för att komma in på sina utbildningar. Det är väldigt prestationsinriktat och hysteriskt, vilket förstås gör barnen väldigt stressade. 

Enligt Jenny har skolan också mindre ekonomiska resurser. Hon tycker att den är gammalmodig jämfört med skolan i Finland. 
- Rent pedagogiskt är det ett helt annat tänkesätt, det är väldigt elitistiskt och inriktat på att lyfta de starka eleverna istället för att stöda och skapa förutsättningar för de svaga. Det blev helt enkelt många kollisioner och ett helt annat sätt att se på barn och deras utveckling.

Lovordar skolan

Innan familjen bestämde sig för att flytta hem besökte de Källbo skola i Godby.
- Vi blev helt tårögda, det var så otroligt fint och fanns så mycket resurser. Först då insåg vi hur torftigt det var i vår sons skola i Tyskland och vilken kvalitet i utrustning och utrymmen det finns i en skola som är byggd för barn. 

Skolan på Åland serverar både hemlagad lunch och mellanmål. Här finns tillgång till skolsköterska och skolpsykolog. Barnen får block och pennor från skolan och använder modern utrustning i undervisningen.
- Så en stor anledning till att vi flyttade tillbaka var för att vår son ska få gå i den här fantastiska skolan och ha tillgång till det stöd och den hjälp som finns här.

Flyttlasset gick när det var dags för sonen att börja femte klass, och så här långt trivs alla.
- Naturligtvis finns det alltid rum för förbättringar, men lilla Åland satsar så otroligt mycket på skolan. En så trygg miljö, så mycket mindre klasser, så mycket bättre resurser på alla sätt. 

Opera som frilans

Även yrkesmässigt går det bra för Jenny att jobba med Åland som bas.
- De senaste fyra åren har jag frilansjobbat på många olika ställen, också i Tyskland. Då är jag borta en månad eller två. Ibland pendlar jag. 

Efter en jobbperiod med storstadsliv är det skönt att komma hem och promenera i skogen igen. 
- Jag får ha två olika världar och det fungerar jättebra. Visst kan jag sakna att bo i en stad, men jag vill inte leva det livet hela tiden. Nu får jag lite av båda, och vi har det liv vi föreställde oss att vi skulle ha.

En rejäl dos självdisciplin är dock viktigt.
- Jag har inte samma tillgång musikerkollegor och arbetskollegor när jag är på Åland, så jag får förbereda mina jobb ensam. I en storstad skulle jag träffa andra i samma bransch, det kan jag sakna ibland.

Istället ser Jenny till att träffa branschfolk och öva in repertoarer med musiker från operahusen under de arbetsperioder hon inte är på Åland. Digital coachning förekommer också, men är inte idealt.

Åland överraskar

En oväntad fördel med flytten är utvecklingen som skett på Åland under de 20 år som Jenny varit borta.

- Åland är inte som jag minns det utan är levande på ett helt annat sätt. Det finns en otrolig kunskap och variation i samhället med många intryck utifrån. Det var en överraskning som gjort att vi känner oss mycket mer hemma än vi hade trott.

För vännerna i Tyskland är det svårt att förstå hur en liten ort med så få invånare kan ha ett utbud som Åland.
- Folk skrattar när man säger att det bor 10.000 i Mariehamn och 30.000 på hela Åland, det är som en by för dem. Om Åland var en liten ort i Sverige eller Finland skulle vi ta bilen och åka till storstaden för att handla, gå på bio och åka till simhallen. Men eftersom Åland är en ö så finns allt här, om än i mindre skala. Det är verkligen världens minsta storstad och det märks att ålänningarna är innovativa.

Jenny sammanfattar genom att säga att man ofta flyttar från Åland eftersom man längtar efter något annat och större.
- Sen flyttar man tillbaka eftersom man lärt sig att uppskatta tryggheten och rikedomen i samhället. Och så saknar man havet och naturen!

Foto: Marcus Boman